Äntligen.
Idag, äntligen, snörade jag på mig löparskorna och gav mig ut på en runda. 4 härliga kilometer blev det, i ett alldeles lagom tempo. Jag hade inte bråttom, jag behövde mest lufta hjärnan och låta kroppen jobba, och till min glädje orkade jag springa nästan hela rundan. Endorfinkicken när jag kom tillbaka till bilen var oslagbar, jag mår så bra nu! Varför slutade jag någonsin springa? Så nu håller vi tummarna för att knän, vader och smalben väljer att vara vänner med mig så vi kan fortsätta springa! :)
