endless dark...

Ibland är allt bara svart...man ser inget ljust i tilvaron. bara nattsvart mörker. Inget är bra, allt är skit. Och alla runtomkring en är hur lyckliga som helst. Man vill bara slå dom med någonting hårt i huvudet för att få dom att sluta vara så förbannat lyckliga. Men man orkar inte. Man orkar inte spela med tillslut. Spela glad och lycklig som alla andra. I dom flesta fall så märker ens kompisar när det är något fel. Men inte i mitt fall. Jag tror inte att någon märkte någonting förens när ja berättade för dom att hela jävla livet var skit. Men inte ens då verkade dom riktigt förstå. Ingen förstog. Förstog hur jobbigt det var. Ingen förutom Du. Du har varit med om nästan samma saker som jag. Vänner som sviker, underbara varerlser som försvinner, vänner som inte finns där när dom behövs som mest. Men när du ringde idag så blev jag så glad. När du ringde och frågade hur det var. Och om vi skulle ses. När jag äntligen fick prata med någon som lyssnade och förstog. Som visste vad jag gick igenom. Med dig kunde jag prata om allt som jag inte kan prata med någon annan om. Du förstog.


Men det är långt ifrån slut. Det kommer ta lång tid. Men jag ska klara det. Jag måste. Men jag kommer inte kunna klara det själv. Jag kommer behöva hjälp. Och jag hoppas att den hjälpen finns. Jag hoppas att mina kompisar kommer förstå. Och kommer fråga. För om dom frågar så ska jag svara. Jag lovar. Men det är aldrig någon som frågar. varför inte? är ni rädda för vad svaret ska bli?


Och ni av mina kompisar som läser det här, ni tänker säkert "det där rör inte mig, jag frågar ju." Men ni gör inte det. Visst, ni frågar hur jag mår, då kanske jag svarar sådär. Då frågar ni vaddårå? och då berättar jag. Då blir oftast svaret okej, jobbigt. Sen var det bra med det! Men jag mår inte bra! Ser ni inte det? varken ser eller märker ni inte någonting? ni, mina kompisar. Vissa har jag kännt väldigt länge. Andra bara några år. Men ändå. Ser ni ingenting? Öppna ögonen och våga se sanningen! Snälla. Jag behöver det. Behöver att ni ser sannningen. Så öppna ögonen och se sannningen!

| | Leave a comment please :)

hoppas...

Jag orkar inte hålla igång längre. Det är för mycket. Det känns som om att allt jag levde för har försvunnit. Endast lite finns kvar. Så känns det. Får den känslan mer ofta nu för tiden. varför? varför känner jag så? varför vågar jag inte berätta för någon? mina kompisar kanske tycker att dom känner mig bra. Men dom känner bara halva mig. Endast en riktig vän känner lite mer av mig. hon fick veta mer om mig idag. Det var så otroligt skänt att berätta lite av det. Visserligen bara en väldigt liten del av allt. Men det var skönt att få berätta. Berätta för någon som lyssnar. Lyssnar och hjälper. lite iallafall. Hon känner lika dant på ett sätt. Inte om allt. Men lite. Lite lika. om en person. om att alla glider isär. Snart står vi där ensama. bara vi två kvar. När den dagen kommer ska jag gråta! Länge. Och fundera över hur det blev så. När den dagen kommer så kommer jag att brytas isär. Brytas i ännu flera delar. Flera små delar. Jag hoppas att den dagen aldrig kommer....


| | Leave a comment please :)

Saknaden är stor!

Saknaden är stor!

Bara 7 år och redan i himlen. Saknar dig något enormt! du var så personlig. Men du har det bättre nu.

R.I.P.
Hector
| | One comment
Upp